Thomas Eckered har tillsammans med Jan Munck af Rosenschöld sammanställt en lista med Norra Reals musiklärare under åren 1881 fram till 1958.

August Wilhelm Larsson 1881 – 1890

A.W. Larsson, född 2 oktober 1827 i Allhelgona socken, Östergötlands län, död 18 april 1908 i Stockholm, var en svensk organist och musiklärare.

Larsson avlade musikdirektörsexamen vid musikkonservatoriet i Stockholm 1851. Han blev musiklärare vid Maria lägre elementarläroverk i Stockholm 1860, var vid Högre allmänna läroverket på Södermalm 1880–1899 och t.f. vid Stockholms högre realläroverk (Norra Real) 1881–1890. Han var organist i Maria Magdalena församling i Stockholm från 1862.

Carl Johan Berg 1890 – 1906

Carl Johan Berg, född 5 december 1849 i Karbennings socken, Västmanlands län, död 10 november 1906 i Stockholm, var en svensk organist och musiklärare.

Berg avlade organistexamen vid musikkonservatoriet i Stockholm 1870 och musikdirektörsexamen där 1882. Han var kantor i hovförsamlingen 1880–1886, organist vid Skeppsholmskyrkan i Stockholm från 1886 och musiklärare vid Stockholms högre realläroverk (Norra Real) från 1890 till sin död.

Han har utgivit normalsångbok och svenska skolkvartetter.

Assar Olsson Assar 1907 – 1920

Assar Olsson Assar, född 17 april 1865 i Ottarps församling, Malmöhus län, död 6 december 1943 i Lund, var svensk musikdirektör.

Assar studerade vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1882–87, avlade organistexamen 1884, musiklärarexamen 1886 och musikdirektörsexamen 1895. Han var organist och kantor i Högseröds församling 1887–90 och i Köpings stad 1890–95, domkyrkokantor i Göteborg 1895–1907, musiklärare vid Göteborgs östra 5-klassiga läroverk (Göteborgs östra realskola) 1902–07 och vid Norra Real i Stockholm 1907- 1920. Därefter tillträdde han tjänst vid ett folkskoleseminarium i lund, där han stannade till sin pensionering 1927

Assar var musikanmälare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1897–98, musikrecensent och medarbetare i Göteborgs Aftonblad 1898–07 och i Nya Dagligt Allehanda–Vårt Land från december 1908 samt redaktör och utgivare av Musiktidningen 1898–1927 och från tonernas värld. Han ingick i redaktionen för Normal-sångbok för Svenska skolor (1908 och 1913) och utgav tillsammans med Otto Olsson Sverges melodibok, band 1 (utan årtal).

Som erkänsla utnämndes han till RVO.

Bibliografi

• Fosterländska sånger för skola och hem(1902, flera upplagor)
• Reseberättelse till K. Kommerskollegium öfver resa i Finland och Ryssland för undersökning rörande möjligheterna för export dit af svenska orglar och pianon(1908)
• Mormonernas Zion: Studier och iakttagelser från Saltsjöstaden(1911)
• En musikers minnen(1939)

Oskar Lindberg 1921 – 1926

Oskar Fredrik Lindberg, född 23 februari 1887 i Gagnef, Kopp, död 10 april 1955 i Sthlm, Engelbrekt. Föräldrar: folkskollärare Per L och Liss Kerstin Andersdotter. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 1914 september 03–dec 1911, organistexamen där 30 maj 1906, organist vid Trefaldighetskyrkan i Sthlm 1906–1914, kyrkosångarexamen vid Musikkonservatoriet 29 maj 1908, musiklärarexamen där 11 dec 1908, studerade komposition där 1909 – 1911, musiklärare vid Palmgrenska samskolan 1910 – 1920, studerade dirigering för Karl Corbach och Adolph Grabowski vid musikkonservatoriet i Sondershausen 1913, organist i Engelbrektskyrkan från 1914, en av stiftarna av föreningen Svenska tonsättare 18, skattmästare där 1919–1933, lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet (Musikhögskolan från1940) 29 okt 1919–1952, musiklärare i Norra Realläroverket i Stockholm 28 februari 1921-1 februari 1926, dirigent för Stockholms akademiska orkesterförening från 1922, professors n h o v 15 maj 1936, ledamot av koralboks-kommittén november 1936 – september 1939, av liturgisk-musikaliska kommittén jan 1941–juni1944, ordförande i Musikföreningen i Stockholm, ledamot av styrelsen för Sällskapet för kvartettsångens befrämjande och för Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening. – LMA 1926 (ledamot av styrelsen 1937-1939 och från 1945), Litteris et artibus 1932, fil. hedersdoktor vid Stockholms Högskola 30 maj 1947. Han utnämndes både till RVO och RNO.

Biografi

Oskar Lindberg härstammade på mödernet från en känd spelmanssläkt (Kruskopp-släkten) och fick sin första musikundervisning i hemmet av fadern och därefter hos organisten Johan Ulric Cederberg i Falun. Redan som 14-åring blev Lindberg vikarierande organist i sin hemsocken (officiellt innehade fadern vikariatet) och skötte detta uppdrag till 1903, då han vann inträde vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Folkmusiken och kyrkomusiken blev hans huvudintressen livet igenom o återspeglas också i hans eget komponerande. Hans verk hör till den nationalromantiska epoken i vår musikhistoria och utmärker sig samtidigt för en klassicistiskt orienterad formgivning med rika polyfona inslag.

Lindbergs musikaliska produktion domineras av orkesterverk, kantater o kyrkomusik. I orkesterverken framträder det nationella draget i melodik och harmonik särskilt starkt i kompositioner som den välkända Leksandssvit, vars stämningsfulla mellansats, Visa, ursprungligen skrevs för Erik Axel Karlfeldts begravning, rapsodin ”Per Spelman han spelte” och raden av symfoniska dikter med hembygden som gemensamt tema: ”Från de stora skogarna”, ”Gesunda”, ”Hemifrån” och ”Vildmark” samt sviterna ”Tre dalmålningar” och ”Tre färdeminnen”. Tonspråket är här oftast kraftfullt måleriskt och osentimentalt berättande, och orkestersatsen är fantasifull och färgrik. En viss impressionistisk orientering återfinns i tondikten ”Florez och Blanzeflor” och får ställvis bryta fram även i flera av de nämnda verken. Till den friska och musikantiska atmosfären bidrar en fast och spänstig rytmik, men lika ofta kännetecknas musiken av ett lyriskt allvar och en eftersinnande tyngd, som förefaller vara djupt förankrade i tonsättarens kynne och som kan erinra om Sibelius, vilken i vissa avseenden får sägas vara hans förebild. Påtagligt är vidare ett patetiskt drag, som emellertid i regel väl balanseras av en ibland medvetet arkaiserande kärvhet; det får dock friare utlopp i t ex uvertyrer och festmusik och särskilt i kantaterna och flera av solosångerna.

Alla dessa Lindbergs karakteristika sammansmälter och ger en högst personlig prägel åt de verk, där han till synes givit allra mest av sig själv, i F-dur-symfonin, i pianokvartetten och i den märkliga Selma Lagerlöf-operan ”Fredlös”. I den senare blir den nationellt patetiska tonen övertygande och dramatiskt verkningsfull. Pianokvartetten är Lindbergs enda fullbordade kammarmusikverk och visar ännu en sida av hans konstnärskap, där den temperamentsfulla intensiteten tycks inspirerad av bl. a. Rachmaninov. Pianosatsen är här liksom i t ex sångackompanjemangen fyllig och ytterst klangrik, medan flera av de rena pianoverken utmärkes av en något stramare hållning, t ex de beaktansvärda fyra preludierna (op. 19).

Betecknande för Lindbergs kantatstil är den lätthet, varmed han förmår att melodiskt och satsmässigt återge de mest skiftande situationer och stämningar, och särskilt hans korsats är mycket välgjord o välklingande. Medan kantaterna med några få undantag (”Det ljusa landet”, ”Sånger under vårdträdet”) knappast förmått hålla sig aktuella efter förstagångsframförandet, har flera av körsångerna blivit minor classics i den svenska repertoaren, som framför allt ”Pingst”, ”Bönens ros”, ”Allhelgonahymn” och Stjärntändningen. Av stort och bestående värde är också flera av hans sånger för manskör, damkör och barnkör. Ett utpräglat högromantiskt tonspråk genomsyrar hans storslagna och samtidigt milt uttrycksfulla Requiem, som får betecknas som hans främsta körverk. Romantiskt anlagt men stilistiskt mer okomplicerat är hans lilla omtyckta sångspel för barn, ”De sjungande löven”. I barnvisorna når han ofta, som i titelvisan i samlingen ”Lyckans land”, en melodisk osökthet, även om visorna ibland tycks vara mer avsedda att sjungas för barn än av barn.

Av solosångerna, där den poetiska känsligheten ofta får kämpa med en dragning åt det deklamatoriskt effektfulla, må särskilt framhållas de skiftningsrika Karlfeldt-tonsättningarna ”Jungfru Maria” och ”Längtan heter min arvedel” samt de ofta framförda ”Två andliga sånger” och ”Två sånger till texter av M Thorburn-Busck. L:s två förtoningar av ”Biskop Thomas Frihetssång” hör till de bästa kompositionerna över denna ofta tonsatta text. An mer lyckosam har han varit med sina koralmelodier, som alla visar hans förmåga att kombinera uttrycksfullhet med lättsjungen-het. Få av 1939 års koralboks melodier har blivit så uppskattade som t ex ”Herre, jag vill bida”,” Fader, du vars hjärta gömmer”, Led milda ljus”, ” I öster stiger solen upp”, ”Somnar jag in med blicken fäst” eller ”Tänk när en gång det töcken har försvunnit”.
En viktig del av Lindbergs produktion upptar orgelmusiken, som nära sammanhänger med hans eget orgelspel i kyrka eller vid konserter; han framträdde som orgelspelare regelbundet runt om i landet, i Stockholms konsertförening och i radio. Han var dessutom mycket intresserad av orgelbyggeri, kallades ofta som sakkunnig vid nybyggen och konstruerade själv en orgel för ”orgelstugan” på sin gård Buan vid Insjön i Dalarna. Praktiskt taget alla hans orgelverk har införlivats med den levande svenska repertoaren. Arrangemanget av en ”Gammal fäbodpsalm”, från Dalarna är ett av de mest spelade svenska orgelstyckena överhuvud. Omtyckta är också hans orgelkoraler, bearbetningen av En ”Gammal psalmmelodi från Mora” och ”Variationer över en gammal dalakoral”. Som de främsta av hans ytterst gedigna och spelmässigt attraktiva orgelkompositioner får räknas g-moll-sonaten (op. 23), och ”Musik till Jobs bok” (op. 30).

Lindberg var även en skicklig improvisatör på orgel, och hans tidigare mycket fria och romantiskt betonade klanguppfattning kom under årens lopp att förändras till följd av en allt större medvetenhet om värdet av en mer återhållen sakral stilhållning. I orgelverken avspeglas en likartad utveckling, liksom delvis också i hans profana produktion, där t ex det kontrapunktiska arbetet med åren får allt större utrymme. Denna stilistiska medvetenhet kom i hög grad Lindbergs betydelsefulla och vidsynta lärargärning vid Musikhögskolan till godo, och den var självfallet en viktig förutsättning för hans djupa engagemang i kyrkomusikaliska kommittéarbeten. Den svenska koralboken av år 1939 anses vara till största delen hans verk; detsamma gäller redigeringen av Den svenska mässboken av 1942. I Musikhögskolans lärarråd intog Lindberg genom sin starka personlighet en inflytelserik ställning. Hans avsevärda organisatoriska talang togs till vara inte bara i musikaliska sammanhang utan även i föreningar och sammanslutningar av annat slag, bl. a. för jaktvårdens främjande. Som dirigent sägs han ha varit bestämd, dynamisk och entusiasmerande.

Erik Erling 1922 – 1958

Erik Erling var född i Möklinta församling, Västmanlands län, den 19 september 1894 och avslutade sin skolgång i Västerås. Han avlade organistexamen 1912 med professor Gustaf Hägg som lärare och musiklärarexamen 1922 vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Åren 1914-1918 tjänstgjorde han som sång- och musiklärare vid KFUM i Stockholm och var 1917-1925 kapellmästare vid Svenska teatern. Vidare hade han samma syssla vid Vasateatern 1925-1926, vid Oscarsteatern 1928-1930 och vid Dramaten 1934- 1947.  Under åren1919-1925 verkade han som styrelseledamot i Svenska musikerförbundet.

Under åren 1922 – 1926, då Oskar Lindberg formellt innehade befattningen som musiklärare vid Norra Real tycks Erik Erling från 1924 ha fungerat som vikarie tills han formellt utnämndes till ordinarie musiklärare 1926.

Redan som 20-åring blev han organist i Tyska kyrkan och tjänstgjorde där till 1930. Därefter övergick han till organisttjänsten i Hedvig Eleonora församling, där han verkade till sin död. Han tjänstgjorde även som organist i mosaiska församlingen 1928-1962. Dirigent för Stockholms kvartettsällskap var han 1923-1924 samt orgelsolist och ordinarie organist i Konsertföreningens orkester 1928-1940.

Han gav många hundra musikandakter och välgörenhetskonserter en rad konserter i Stockholm och landsorten och medverkade i radio och gjorde sig känd som en skicklig musiker och utmärkt ackompanjatör. Han utnämndes även till RVO.

Erik Erling var musikledare Frimurarorden i Stockholm. Från 1919 var han organist två av Odd Fellows loger i Stockholm. Flera kantater har utgått från hans hand då det gällt att högtidlighålla ett jubileum eller dylikt.

Han avled i Stockholm den 17 september 1966 och ligger begravd på Galärkyrkogården.

Till hans mest kända kompositioner hör en parafras över “Härlig är jorden”, som finns i flera versioner, bland annat en för orkester som spelats in på film. Erik Erlings populäraste komposition idag är sannolikt sången ”Om än änglars språk jag talte” till text sammanställd ur 1. Kor. kap 13. Sången framförs ofta vid vigslar/bröllop. För äldre generationer är Erik Erling känd för schlagervisan “Anna-Maria” ur samlingen “Havets visor” till text av författarinnan Tora Feuk (1890 – 1971).

Erik Erling har därjämte komponerat musiken till flera skådespel och filmer samt skrivit barnvisor mm.

Erik Erlings aktiva tid som kompositör infaller i huvudsak under 1930- och 1940-talen. Många av hans kompositioner föreligger i olika versioner och bearbetningar anpassade till varierande förutsättningar i samband med framförandena. Till exempel finns både en version för enbart orgel eller piano och en version med tillagd stråkkvartett. Orkesterbesättningen vid kantaterna bygger på tillgängliga resurser. Pianostämman utgör oftast en viktig del i orkestern. Den spelades säkerligen av Erik Erling själv.

Erik Erlings kompositioner är med nutida ögon inte nyskapande. Han bygger på en senromantisk tradition, där melodin spelar stor roll. Dock framträder ett något mer avancerat tonspråk med både harmoniskt och tekniskt i hans fem stora orgelstycken. Här kan man spåra ett inflytande från den tyska orgelskolan med Max Reger såsom en av företrädarna.

Påverkan av samtida lärare vid Kungliga Musikkonservatoriet (nuvarande Kungliga Musikhögskolan i Stockholm) såsom Harald Fryklöf, Gustaf Nordqvist och Conrad Nordqvist kan spåras.