Tre författares hågkomster av Norra Real
Norra Real har under åren fostrat många som senare i livet blivit framgångsrika som ingenjörer, läkare och i andra yrken. Några har blivit framgångsrika som skönlitterära författare. Åtminstone tre av dem har i bokform skrivit om sin tid vid skolan: Sigfrid Siwertz, Lars Gyllensten och Leif GW Persson.
Sigfrid Siwertz (1882-1970)
Sigfrid Siwertz är en konservativt orienterad författare som skrivit ett par mästerverk (Mälarpirater och Selambs) men också en rad böcker av relativt trivial underhållningskaraktär. Hans hågkomster från Norra Real finns i Att vara ung (1949) som av Lars Lönnroth och Sven Delblanc betecknas som verkligt läsvärd och sympatisk med fina tidsbilder från författarens tidiga år.
Rimligen började Siwertz på Norra Real i mitten på 1890-talet. Skolbyggnaden hade då funnits i några få år. Men han betecknar byggnaden som ett fult tegelslott som reser sig ur sitt sandhav på gränsen till Sibirien. Hans energi togs i anspråk av skolan, ”den intellektuella samlarvurmens officiella institution ”. I skolan gavs det mycket läxor. Flera dagar i veckan kunde det vara sex olika läxor vilket gjorde att arbetsdagarna för eleverna kunde uppgå till tio-tolv timmar. Siwertz skriver:
Det slår mig nu när jag på gamla dar tänker över saken vilket fruktansvärt grepp skolan hade över oss stackars syndare. Detta berodde delvis på att vi fick dras med en hel uppsättning av alltför framstående och ambitiösa lärare. Jag behöver bara nämna sådana namn som historikern Emil Hildebrand, fysikern och läroboksförfattaren Tom Moll, biologen rektor Almquist, Orvar Odds son lektor Sturzen-Becker och den världsberömde matematikern Erik Ivar Fredholm. Man skämdes helt enkelt för att vara svag i något ämne och det förvärrade skolans oundvikliga, disparata mångläseri.
Förekom det inte skoj och upptåg bland eleverna? Siwertz berättar att varje dag inleddes med att eleverna efter morgonbönen begav sig till klassrummet där man sjöng:
Och hertigen av York
han hade tusen män.
Han sände dem opp på bergets topp,
han sände dem ner igen.
Och när det var opp var det opp
och när det var ner var det ner.
Och när det var halva vägen opp
var det varken opp eller ner.
Sången av denna nidvisa om ett av Englands kontinentalkrig avslutades med ett allmänt slamrande med pulpetlocken. Lärarna väntade utanför tills det stora bullret var över.
Andra oppositionella handlingar riktades mot lärarkandidaterna – ”provdoggarna”. De utsattes för hårda prövningar bland annat genom att papperstussar indränkta med bläck knäpptes iväg. En lyckad attack fick den arme doggen att se ut som en dalmatinerhund. Ett annat tacksamt offer var teckningsläraren Schasen med ett artistromantiskt utseende ”på ett sätt som numera endast förekommer hos äldre fotografer”. Den försvarslöse Schasen utsattes för alla slags busstreck av de grymma eleverna.
Det var på Norra Real som Siwertz påbörjade sin bana som författare. Under en tid vara han sekreterare i Gymnasistföreningen Saga där han en gång i veckan på sammanträdena läste upp en av honom egenhändigt författad tidning med skolnytt, föreningsangelägenheter, skämtbitar och dikter.
Siwertz skriver också att skolan var en helt manlig värld vilket var problematiskt för en yngling i puberteten: ”Ingen kvinnlig vän och trösterska under de mest brännande åren……. Den skygga finniga gymnasisten [kan bli] den egoistiska älskarens och den självhärliga och tyranniska äkta mannens fader”
Lars Gyllensten (1921-2006)
Lars Gyllensten är en av Sveriges främsta författare under 1900-talets senare hälft. Efter studierna på Norra Real studerade han medicin och blev sedermera prosektor och senare biträdande professor i histologi vid Karolinska Institutet. Liksom Sigfrid Siwertz valdes han in i Svenska Akademin, där han var ständig sekreterare under ett antal år. I memoarboken Minnen, bara minnen (2000) berättar han om sina år vid Norra Real där han började 1932 och tog studenten 1940.
Gyllensten gör en förhållandevis långrandig – men mycket uppskattande – genomgång av de lärare som han hade. Några av dem ägnas dock mera ett mera livaktigt intresse. En av dem är Hjalmar Alving, lektor i svenska och far till journalisten Barbro Alving, Bang. Alving var en mycket engagerande lärare med stort intresse för Bellman och isländska sagor. Han och Gyllensten kom uppenbarligen väl överens. Enligt Bang hade Alving sagt att Gyllensten och Krister Wickman var hans mest begåvade elever. Gyllensten uppskattar också Alving för hans tydliga antinazistiska hållning.
Alving och kristendomslärarna Henning Wijkmark (teologie doktor) och Tore Norrby (präst) utvecklade Gyllenstens intresse för filosofiska frågor.
Lärarna i övningsämnena får varierande omdömen av Gyllensten. Gymnastikläraren kapten Grubb undervisade i ett ämne för vilket Gyllensten saknade såväl intresse som förmåga. Grubb kommenderade eleverna från en balkong under vilken Gyllensten gömde sig för att undgå sin plågoandes blickar. När väl detta upptäcktes fick Gyllensten under förnedrande former ta igen de moment som utförts medan han befann sig under balkongen.
Även i musik hängdes Gyllensten ut av läraren. Under körsång slutade läraren att spela men uppmanade eleverna att fortsatta sjunga. Sedan gick han runt bland eleverna. När han kom fram till Gyllensten hörde han att denne sjöng falskt. Då bad läraren Gyllensten att sluta sjunga, och så kunde de andra fortsätta. Välskrivning var inte heller Gyllenstens starka sida. Lärarinnan var skolans enda kvinna. Hon hette Åhlin och kallades Moster.
Läraren i teckning, konstnären Karl Örbo, kommer ganska väl ut vid Gyllenstens bedömning även om frihandsteckningen intresserade den unge eleven mera än linearritningen som var ett viktigt ämne för alla blivande ingenjörer.
Även Gyllensten deltog i föreningslivet vid skolan. Han deltog med en novell i en tävling som Saga anordnade och gjorde därmed sitt första offentliga framträdande. I den naturvetenskapliga föreningen RNF var Gyllensten ordförande. Föreningen bjöd in framstående vetenskapsmän att tala, bland annat professorerna Israel Holmgren och Nils Antoni från Karolinska Institutet.
Ett år anordnade NRF en danstillställning med Gyllensten – som inte såg sig som en dansör – som huvudansvarig. När orkestern – Sixten Ehrlings orkester – anlände visade det sig att Gyllensten glömt att ordna fram ett piano. Ett sådant fick skyndsamt bäras ned från musiksalen i skolan. Detta och det faktum att NRF sålt flera biljetter ledde så småningom till rektorsförhör. Gyllensten frånsäger sig dock ansvaret för biljettförsäljningens omfattning med hänvisning till att det var andra kamrater som skötte entrén. Vilka påföljder som rektorsförhöret ledde till berörs dock inte av Gyllensten.
Leif GW Persson (f. 1945)
Leif GW Persson är i dag en av Sveriges mest välkända personer. Berömmelsen vilar till viss del på hans medverkan i TV-program och i allehanda debatter, men också på – om jag räknat rätt – de tolv kriminalromaner han skrivit och som i flera fall filmatiserats. 2011 gav han ut Gustavs grabb som han själv betecknar som berättelsen om sin egen klassresa. Som han själv minns den. Boken gav upphov till ett par tv-program som sändes kring julen 2015 i SVT.
Ett inslag i boken är ett antal berättelser vad som hände bland eleverna i klassrummet och på fritiden. I flera fall handlar det om att Perssons arbetarklassbakgrund ställer honom i situationer som är okänd terräng för honom men inte för andra.
Ett annat är porträtt av några lärare. Fysik- och kemiläraren (Molekylen) och biologiläraren (Ödlan), bidrar båda i sin undervisning till den unge elevens gryende insikter inom det sexuella området. Sångläraren (Sångis) uppmärksammas även av Persson, som i likhet med Gyllensten ombeds att sluta sjunga och brutalt körs ut ur sångsalen i samband med en repetition inför sommaravslutningen.
I boken finns två mera utförliga porträtt av två lärare. Det första handlar om Rune, som Persson hade som lärare i svenska och historia i realskolan och de två första åren i gymnasiet. Persson upplevde att Rune och han hade stor samsynthet vad gäller litteratur och andra frågor, men han blev grymt besviken när Rune med rött bläck körde ”den språkvårdande saxen i mina skoluppsatser”. När Persson går i sista ring ett år efter att Runes och hans vägar skilts åt gör han en upptäckt:
[Då] inser jag plötsligt att Rune har lärt mig att skriva en både begriplig och fungerande svenska och att det enda skälet till att han jävlades med mig var att han verkligen brydde sig om min andliga utveckling och var villig att ta åtskilligt med besvär för den sakens skull. Det är en skakande upptäckt, jag överdriver inte.
Kan en lärare få ett bättre betyg av en elev?
Det andra utförligare porträttet handlar om den lärare Persson hade i svenska under de två sista åren i gymnasiet. Inspirerad av Strindberg ger han henne nidnamnet Linnea Sillkvist. Hon beskrivs som en självgod maoist fast förankrad i en borgerlig självgodhet. Det samlade omdömet är hårt: ”I det klassrum där Sillkvist regerar gör man som Rorsmannen säger och svårare är det inte”.
Under åren på Norra Real bodde Persson med sin familj på Valhallavägen norr om Odengatan mitt emot studenthemmet Domus. Persson skriver om att han växte upp på fel sida om Odengatan. Där låg Sibirien dit fattigt folk flyttat in kring förra sekelskiftet. Men Norra Real hade också ett annat upptagningsområde på andra sidan Odengatan där välbeställda familjer bodde i Lärkstan och på Östermalm. Persson återkommer ofta i sin bok till hur det påverkade hans skoltid i stort såväl som smått.
Skriven av Bengt Brodin, Norra Realarnas sekreterare, januari 2017.